Godkväll i stugan!

Har precis krypit till kojs. Känns extra skönt att gå och lägga sig idag. Efter att ha klarat teoriprovet.

Jag började på Grönlunds för två veckor sedan. Första veckan var väldigt ineffektiv. Andra veckan var jag där en dag av fem.
Samanlagt har jag pluggat en och en halv dag halvdant och en dag ordentligt.

Jag var helt övertygad om att jag inte skulle klara provet idag. Jag var lika övertygad om det när jag satt där i provsalen och kryssade i svar. Det kändes inte bra och jag hade hög puls efter några minuter när jag insåg att det inte var så lätt som jag hoppats på.

När jag klickade på "rätta" och det stod "Godkänt" med grön text trodde jag, på riktigt, att det blivit fel på datorn.
Men jag hade två poäng tillgodo och nu är jag klar med CE-teorin.

Efter skolan tog jag på mig cykelhjälm och tog en cykeltur med hundarna. Cyklade upp upp upp upp för en grusväg.
Sen samma väg ned....
Två och en halv kilometer bortåt och sen hem igen. Fem kilometer på cykel.

Och jag blev svettig och flåsig. För första gången på väldigt länge!
Ryggen har rättat till sig och jag kommer nu börja träna igen. Underbart!

Cykling idag och i morgon ridlektion.
Yeeeey!!!!

Och apropå allt och ingenting, såhär såg himlen ut i morse när jag var ute med hundarna på morgonpromenaden:

med denna bild säger jag godnatt och sovgott!

Sitter och kollar på "Hundcoachen".

Ett program som jag bara halv kollat på ett avsnitt förut...

Idag har jag kollat destomer, och tycker det är hemskt!

"Hundcoachen" tar sig an en liten hund som gör utfall mot andra hundar.
Hur löser "Hundcoachen" detta? 
Jo, genom att tvinga hunden att sitta ned när den främmande hunden passerar.
 

Längre fram i avsnittet kan "problemhunden" möta främmande hundar. 
"Hundcoachen"  säger åt matte att sätta ned hunden bara en liten bit ifrån den främmande hunden.
Matte sätter ned hunden med ryggen mot den färmmande hunden och man riktigt ser hur obekväm och osäker hunden är. Inte nog med att den sitter där med ryggen emot och känner sig osäker, den främmande hunden skäller, morrar och gör utfall. Matte tvingar hunden att sitta kvar i den hemskt otrygga situationen, trots att den försöker att gå därifrån.

Sen berömmer man hunden i den sinnesstämmningen...

Nästa sekvens som fastnat i mitt huvud är när "Hundcoachen" säger åt matte att gå ett varv runt hunden som skäller, morrar och gör utfall. När matte och osäkra hunden gått ca: halva varvet flyger den främmande hunden på "problemhunden". Matte bli livrädd och nästan springer ifrån situationen.
"Hundcoachen" : "Nu höll på på att göra en grej av det här. Du måste berätta för din hund att det inte är någon stor grej att han blir påflugen, han måste uppföra sig ändå"

Hallå?!

Vem i hela världen skulle "Uppföra sig" om en främmande attackerar en?!
Inte jag i alla fall.

Varför visas detta i TV?!
Jag är absolut ingen expert, men alltså...nej!

Nej,nej,nej.
Dagens (FET)diss går till tv-programmet "Hundcoachen"  

Hundträningen fortsätter.

Direkt när jag kom hem från skolan körde jag ett varsitt skyddspass med hundarna. Himlans roligt!

Måste jobba på det där med kelpiens attityd. Han skäller, skall från magen men jag tror bestämt att han kan visa ännu mer.
Mycket mer. Måste hitta rätt knappar bara och en mindre bitkudde, haha!

Diddan jobbade på bra. Men jag lyckas aldrig få fram den där riktigt fluffsvansen, den där som kommer fram så fort Modde figgar. Samma där. Knappar jag måste lära mig. Men vilket bett.
Heeela kudden i käften, utan tvekan.

Nu under kvällspromenaden busade vi lite.
Jag satte ned hundarna och trampade iväg i skogen och gömde mig. Ropade på hundarna och de hittade mig snabbt.
Sen blev det röj med alldeles för står "pinne". Litet träd är nog bättre beskrivning

Det är helt otroligt att jag orkat träna så mycket med hundarna idag med tanke på vilken skitdag det har varit med skolan och ryggont.
Känns så skönt att ryggen inte sänker mig helt och hållet!

Nu ska jag strax sova. Tidig kväll så jag orkar med skolan i morgon.
Ha det bra!

Jag la som sagt spår till hundarna i morse.
Ett varsitt IPO-spår.

Hills var på 12 steg.
Han hade lite bråttom i början, men samlade sig ändå väldigt bra när han väl gick gå på spåret. Attityden lyckades jag inte få upp alls i dag. Men koncentrationen och nosarbetet vat klockrent!


Diriki fick 25 steg.
10 första stegen med godis. Sedan 10 steg med bara 1 belöning. Och de sista stegen fram till slutet hade godis.
Diddan hade ett helt annat fokus än innan ipo-lägret. Han var koncentrerad och spårade jättefint. Första stegen utan belöning blev han lite frustrerad och spårade ännu noggrannare!
Tog slutet fint också (han brukar bara vilja gå förbi det). Jag vet inte alls hur hans attityd var under spåret, men vid slutet hade han låg svans, men en snygg böj på den.
Så det tar sig!

Himlans roligt!
Trots att det var så tidigt :)

Nu ska jag kila in till kiropraktorn...
Hörs! Häj!

Upp 05:30.
Promenera med hundarna.
Paus.
Lägga spår.
Gå spår.
Fortsätta promenaden.
Hem.
Äta frukost.
Bam!
Åka till skolan.

Förmiddagen:
Teoriplugg.
Kiropraktorbesök.
Arbetsförmedlingbesök.
Backplan och göra banor.

Resten är oklart ;)

Är hemma i Mellanfjärden igen.
Helt trött och helt slut.

Att kolla NM är ingen barnlek!

Hundarna är nog lika trötta som mig.
Vi ska faktiskt sova nu, det är ju skola i morgon.

Blir förhoppningsvis bättre uppdatering under veckan. Förhoppningsvis.

Sovgott!

Godmorgon på er!

Jag är just nu i vår lägenhet på Lidingö.
Jag har precis rastat hundarna.

Att rasta hundarna är inte "bara" när man bor på det här stället. Så fort jag går utanför dörren, ut till korridoren som leder mot entrén i lägenhetshuset, så måste jag redan där ha 100% koll på min omgivning.
utanför entrén är kollen 110%.
Mina ögon sveper fram och tillbaka oräkneliga gånger under en promenad. Jag spanar efter "faror" som kan finnas i närheten. Tillexempel: hundar, kopplade och okopplade, barn, vuxna. Förut ingick även trafiken i mitt spanande, eftersom Diddan (innan vi flyttade till Stockholm) kunde göra utfall mot fordon som lät konstigt i hans öron. Typ trimmade mopeder och dylik. När vi flyttade hit försvann de utfallen väldigt fort.

Idag är det framförallt barn och hundar jag håller extra koll på. Hundar av den uppenbara anledningen: hundägarna är 9 av 10 gånger, i mina ögon, alldeles för oförsiktiga med sina hundar. De släpper fram sin hund till främmande hundar i tid och otid, även när de möter ekipage som mig och Diddan. Jag och Diddan som går så långt åt sidan som möjligt för att visa att jag inte är intresserad av att låta min hund hälsa på den mötandes. Enkel ekvation tycker jag. Ett ekipage går så långt ifrån mig som möjligt..."hmm...jag ska nog låta flexikopplet löpa så långt det går så att min hund når den främmande hunden som står på andra sidan diket."
Det är Lidingö hundägare för mig. Det är dem man träffar varje dag när man är ute och går.

Barn håller jag extra koll på också. Av den enkla anledningen att barn är impulsiva och många barn får inte lära sig av sina föräldrar att inte rusa fram till hundar och klappa fem. Jag låter aldrig barn hälsa på mina hundar. Inte ens på Hill som är van vid barn och gillar dem. Jag vill helt enkelt inte riskera att någonting händer, jag vill inte ha det på mitt ansvar.
Därför säger jag alltid Nej när barn frågar om de får klappa hunden.


Jag spanar som sagt oavbrutet efter barn och hundar. Barn och kopplade hundar är oftast enkla att hantera.
Men de okopplade hundarna. De ger mig problem med hjärtat...
9 av 10 gånger har ägaren ingen som helst lydnad på sin hund. Hunden kommer rusande emot oss. Diriki gör utfall. För Diriki är lika obekväm som mig med att det kommer en främmande och rusar emot oss. På sätt och vis är det bra att Diddan säger ifrån. För oftast stannar hundarna i och med det.
Men för mig är det sjukt svårt att veta hur jag ska hantera situationen.
Jag kan inte göra någonting fysiskt för att få stopp på den främmande hunden, förutom att möjligtvis skrika "nej" eller liknande. Men om jag gör det så skriker Diriki ikapp med mig. Med all rätt. Det ÄR en obehaglig situation. Det värsta scenariot är att det blir slagsmål mellan hundarna. Att någon av dem skadar sig. Det får inte hända.
Men folk envisas med att ha hundarna lösa, trots att hunden inte har ett dugg respekt för sin ägare och skiter fullständigt i både inkallningsord och förbudsord.

Där har ni mig.
Letar och letar efter faror under promenader. Att gå på spänn i 15-20 min fungerar. Att gå en långpromenad på 1,5 timme med samma uppsikt, det är typ omöjligt. Man orkar inte vara koncentrerad som en hök i en och en halv timme.

Idag ruttnade jag på det hela.
Jag gick ut, fortfarande med koll på omgivningen, men med mer "fuck it"-känsla.
Oj så skönt det var.
Vi fick ett hundmöte, på långt håll visserligen, but still.
En gammal dam med rullator, som har en tax som gör utfall tio gånger värre än Diddan. Taxen är överviktig, damen liten. Varenda gång jag mött dem förut har jag varit livrädd att damen ska tappa sin arga tax.
Men inte idag. Taxen såg oss, gjorde ingenting. Damen såg oss, och då, när damen blev medveten om oss, så gick taxen upp i varv och började de sedvanliga utfallen.
En spegelbild av mig och Diddan skulle jag tro.
Den där tusendelssekunden när jag glömmer att andas...det är den som startar allt.
Det har jag vetat länge, men i den här situationen blev det så himla uppenbart. Jag skrattade lite inombords åt mig själv. Jag vet så väl om att det oftast är jag som startar det hela genom att skippa ett andetag.

Gick vidare och ägnade en stund vardera åt varje hund. Knöt fast Diddan i en lyktstolpe ovh tränade med Hill. Bytte hund, tränade med Diddan. Och promenerade hem igen.

Jag hår in i entrén. Ska gå in i korridoren. Där står en liten kille på 4-5 år och hans pappa.
Fortsätter med "fuck it"-tänket. Går tillbaka till hallen och väntar snällt på att de ska gå vidare.
Vill inte utmana ödet och passera ett barn i en korridor så smal att jag når båda väggarna om jag sträcker ut armarna. Där går gränsen.
Jag står och väntar, de kommer....och pappan ska hämta någonting i nyckelskåpet bakom mig.
Barnet säger "åååh, hundaaaaaar". Jag dör lite inombords, eftersom jag inte kan röra mig i någon riktning. Vi står i ett hörn och nyckelskåpet som pappan ska till är alldeles bredvid mig. Pappan hämtar det han ska ha. Och tappar nyckeln bredvid mig. Framför Diddan. En främmande man böjer sig ned mitt framför Diddan. Så nära att han säkert nuddade Diddan. Barnet står framför och är påväg fram. Hill kliver fram två steg mot barnet och kollar på honom med sina gula skarpa ögon och barnet backar.
Diddan slickar sig om munnen och tittar bort från mannen som står i princip nos mot nos med honom.

Far och son går åt sitt håll. Jag går åt mitt.
Ingenting hände. Trots att det verkligen var som upplagt för en rad incidenter.
Jag kände att jag ville sluta andas. Jag ville bara sjunka genom jorden och inte vara där.
Men jag tvingades ta tag i situationen och gjorde det bästa utav den.

Jag dansade av lycka när jag väl kommit in i lägenheten. För det dör var en extrem händelse i min värld.
En sån där "det här händer bara inte"-skräck som blev så jävla bra.

Det var min halvtimmes promenad med träning i morse.

igår, runt klockan 9 fick jag ett meddelande från Åsa. Hon undrade om jag och Diddan ville vara med och hjälpa till på en hundmöteskurs. Så, lite spontant sådär åkte jag och hundarna till Stockholm. Mellanlandade i Tumba och hämtade upp Sebbe från skolan. Sedan var det kurs. Tio hundmöte fick Diddan göra. Varav 7 var med kursdeltagare och tre möten (fyra hundar) var förbipasserande som inte tillhörde kursgänget.
Diddan skötte sig otroligt bra, hade ett riktigt drömmöte med en schäfer. Blev såååå imponerad av mitt tervtroll. Stolt!

Efter första omgången bytte jag hund. Diriki var sopslut och Hill redo att jobba. Men engagemanget för jobbet försvann snabbt då det fanns roligare saker att fokusera på. Två av kurshundarna löpte....
Men men, han skötte sig helt okej ändå :)

Nu sitter jag hemma i lägenheten på Lidingö och pluggar CE-teori.
Har gjort lite mer än hälften på tre dagar, så förhoppningsvis går den här sista delen av utbildningen snabbt. Jag vill flytta hem. Till Stockholm. Fast, jag vill ha en ny lägenhet, på en annan plats. Utanför Stockholm :)