Godmorgon på er!

Jag är just nu i vår lägenhet på Lidingö.
Jag har precis rastat hundarna.

Att rasta hundarna är inte "bara" när man bor på det här stället. Så fort jag går utanför dörren, ut till korridoren som leder mot entrén i lägenhetshuset, så måste jag redan där ha 100% koll på min omgivning.
utanför entrén är kollen 110%.
Mina ögon sveper fram och tillbaka oräkneliga gånger under en promenad. Jag spanar efter "faror" som kan finnas i närheten. Tillexempel: hundar, kopplade och okopplade, barn, vuxna. Förut ingick även trafiken i mitt spanande, eftersom Diddan (innan vi flyttade till Stockholm) kunde göra utfall mot fordon som lät konstigt i hans öron. Typ trimmade mopeder och dylik. När vi flyttade hit försvann de utfallen väldigt fort.

Idag är det framförallt barn och hundar jag håller extra koll på. Hundar av den uppenbara anledningen: hundägarna är 9 av 10 gånger, i mina ögon, alldeles för oförsiktiga med sina hundar. De släpper fram sin hund till främmande hundar i tid och otid, även när de möter ekipage som mig och Diddan. Jag och Diddan som går så långt åt sidan som möjligt för att visa att jag inte är intresserad av att låta min hund hälsa på den mötandes. Enkel ekvation tycker jag. Ett ekipage går så långt ifrån mig som möjligt..."hmm...jag ska nog låta flexikopplet löpa så långt det går så att min hund når den främmande hunden som står på andra sidan diket."
Det är Lidingö hundägare för mig. Det är dem man träffar varje dag när man är ute och går.

Barn håller jag extra koll på också. Av den enkla anledningen att barn är impulsiva och många barn får inte lära sig av sina föräldrar att inte rusa fram till hundar och klappa fem. Jag låter aldrig barn hälsa på mina hundar. Inte ens på Hill som är van vid barn och gillar dem. Jag vill helt enkelt inte riskera att någonting händer, jag vill inte ha det på mitt ansvar.
Därför säger jag alltid Nej när barn frågar om de får klappa hunden.


Jag spanar som sagt oavbrutet efter barn och hundar. Barn och kopplade hundar är oftast enkla att hantera.
Men de okopplade hundarna. De ger mig problem med hjärtat...
9 av 10 gånger har ägaren ingen som helst lydnad på sin hund. Hunden kommer rusande emot oss. Diriki gör utfall. För Diriki är lika obekväm som mig med att det kommer en främmande och rusar emot oss. På sätt och vis är det bra att Diddan säger ifrån. För oftast stannar hundarna i och med det.
Men för mig är det sjukt svårt att veta hur jag ska hantera situationen.
Jag kan inte göra någonting fysiskt för att få stopp på den främmande hunden, förutom att möjligtvis skrika "nej" eller liknande. Men om jag gör det så skriker Diriki ikapp med mig. Med all rätt. Det ÄR en obehaglig situation. Det värsta scenariot är att det blir slagsmål mellan hundarna. Att någon av dem skadar sig. Det får inte hända.
Men folk envisas med att ha hundarna lösa, trots att hunden inte har ett dugg respekt för sin ägare och skiter fullständigt i både inkallningsord och förbudsord.

Där har ni mig.
Letar och letar efter faror under promenader. Att gå på spänn i 15-20 min fungerar. Att gå en långpromenad på 1,5 timme med samma uppsikt, det är typ omöjligt. Man orkar inte vara koncentrerad som en hök i en och en halv timme.

Idag ruttnade jag på det hela.
Jag gick ut, fortfarande med koll på omgivningen, men med mer "fuck it"-känsla.
Oj så skönt det var.
Vi fick ett hundmöte, på långt håll visserligen, but still.
En gammal dam med rullator, som har en tax som gör utfall tio gånger värre än Diddan. Taxen är överviktig, damen liten. Varenda gång jag mött dem förut har jag varit livrädd att damen ska tappa sin arga tax.
Men inte idag. Taxen såg oss, gjorde ingenting. Damen såg oss, och då, när damen blev medveten om oss, så gick taxen upp i varv och började de sedvanliga utfallen.
En spegelbild av mig och Diddan skulle jag tro.
Den där tusendelssekunden när jag glömmer att andas...det är den som startar allt.
Det har jag vetat länge, men i den här situationen blev det så himla uppenbart. Jag skrattade lite inombords åt mig själv. Jag vet så väl om att det oftast är jag som startar det hela genom att skippa ett andetag.

Gick vidare och ägnade en stund vardera åt varje hund. Knöt fast Diddan i en lyktstolpe ovh tränade med Hill. Bytte hund, tränade med Diddan. Och promenerade hem igen.

Jag hår in i entrén. Ska gå in i korridoren. Där står en liten kille på 4-5 år och hans pappa.
Fortsätter med "fuck it"-tänket. Går tillbaka till hallen och väntar snällt på att de ska gå vidare.
Vill inte utmana ödet och passera ett barn i en korridor så smal att jag når båda väggarna om jag sträcker ut armarna. Där går gränsen.
Jag står och väntar, de kommer....och pappan ska hämta någonting i nyckelskåpet bakom mig.
Barnet säger "åååh, hundaaaaaar". Jag dör lite inombords, eftersom jag inte kan röra mig i någon riktning. Vi står i ett hörn och nyckelskåpet som pappan ska till är alldeles bredvid mig. Pappan hämtar det han ska ha. Och tappar nyckeln bredvid mig. Framför Diddan. En främmande man böjer sig ned mitt framför Diddan. Så nära att han säkert nuddade Diddan. Barnet står framför och är påväg fram. Hill kliver fram två steg mot barnet och kollar på honom med sina gula skarpa ögon och barnet backar.
Diddan slickar sig om munnen och tittar bort från mannen som står i princip nos mot nos med honom.

Far och son går åt sitt håll. Jag går åt mitt.
Ingenting hände. Trots att det verkligen var som upplagt för en rad incidenter.
Jag kände att jag ville sluta andas. Jag ville bara sjunka genom jorden och inte vara där.
Men jag tvingades ta tag i situationen och gjorde det bästa utav den.

Jag dansade av lycka när jag väl kommit in i lägenheten. För det dör var en extrem händelse i min värld.
En sån där "det här händer bara inte"-skräck som blev så jävla bra.

Det var min halvtimmes promenad med träning i morse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

För en vecka sen fick min älskade Hill somna in. Hans hjärta hade gått sönder ännu mer och veterinären konstaterade att han inte hade lång tid kvar. Två dagar efter det beskedet fick han somna in, innan han hann märka av sitt trasiga hjärta. ...

Hej på er från ett 30 grader varmt Tärnsjö. Tre dagar i rad nu som det är ca 30 grader varmt. Och jag har jobbat två av de tre dagarna. Men igår var jag ledig och tillbringade dagen på stranden med Ida och hundarna. Det var mysigt. Efter jobbe...

Det är redan mitten av maj. Tiden springer iväg. Det har hänt mycket sen sist. I slutet av februari började jag jobba på Tärnsjö Garveri. Ett 6 mpnader långt vikariat. Så jag jobbar som sadelmakare/butiksansvarig i läderhandeln på heltid nu....

Veckorna rullar på. Har jobbat på skola och förskola i två och en halv vecka nu....och de där giftiga barnbacillerna har tagit mig tillslut. Så idag och i morgon blir det soffläge och vila ordentligt. bild från igår morse när jag och hundarna...

2019 är här. Här kommer lite bilder från de senaste dagarna: ...