Hej på er!

Har precis varit ute och promenerat i det underbara vädret.
Solen skiner och höstkylan känns tydligt i luften.

Jag älskar hösten. Jag tycker om att det blir mörkare tidigare, då uppskattar man dagsljuset mycket mer. Alla färger också! De är så vackra. För att inte tala om hyr mysigt det är att gå runt i raggsockorna som mormor stickat och en varm halsduk.
Nej. Hösten är inte deppig, hösten är mysig!

bild från söndagens träning på ridbanan i Jättendal

Nej, ingen lärarledd teori här inte.
Men fick åtminstone obegränsat med teoritest på datorn. Så nu har jag klarat alla faser där. Känns skönt!

Nu sitter jag ute i friska luften tillsammans med hundarna. Det är mysigt!
Fast kallt som attan i skuggan.

Men det är bra. Då vet jag att hundarna inte lider av värmeslag när de sitter i bilen!

De är lite trötta efter långprommisen på lunchrasten.

Hej på er!
Sitter i soffan med kelpien i knät. Han är så go.

Jag sitter och funderar på att dra igång dagen. Eller ja...
Det har jag iofs redan gjort, men har en del måsten kvar att göra. Bland annat ringa några samtal, rensa svamp och eventuellt plugga lite teori. Sistnämnda är intresserad högt prioriterat idag.
Skolan är helt värdelös och jag har oceaner av tid att plugga när jag är där. Jag är inte där idag.

Var till en fysioterapeut igår pga ryggen. Mötet med hen är ett sådär möte som jag önskar att jag aldrig gjort. Hen var inte alls vad jag hoppats på.
Och det blir inte fler möten med hen.

Det var dagens babbel.

Nu har jag och hundarna haft en riktig mysstund. Det är så roligt hur olika mina hundar är.
Hill borstade jag i max 5 min, sen tyckte han vi var klar.Diriki har jag borstat oavbrutet i 30 min och han är fortfarande inte nöjd. Gosigaste hunden jag träffat.

Här är i alla fall mitt tips till djurägare:

Vilken morgon!
Sitter i detta nuet och pustar ut efter morgonens telefon-maraton. Försäkringskassan, a-kassan, Icabanken och hej o hå.

Men nu är alla ärenden uträttade och jag kan fokusera på tepriplugget.
But first, walk the dogs!

The dogs har fått fnatt by the way.
De ligger på hundbädden och brottas hejvilt! De har såå roligt. Men rätt som det är råkar någon av dem bitas lite för hårt och den bitna blir förbannad och säger ifrån. Sen busar de igen.
Hundar är verkligen inte långsinta...
Har mycket att lära av dem!

Ha en fin dag allesammans, nu går vi ut i regnet!

Hundträningen fortsätter.

Direkt när jag kom hem från skolan körde jag ett varsitt skyddspass med hundarna. Himlans roligt!

Måste jobba på det där med kelpiens attityd. Han skäller, skall från magen men jag tror bestämt att han kan visa ännu mer.
Mycket mer. Måste hitta rätt knappar bara och en mindre bitkudde, haha!

Diddan jobbade på bra. Men jag lyckas aldrig få fram den där riktigt fluffsvansen, den där som kommer fram så fort Modde figgar. Samma där. Knappar jag måste lära mig. Men vilket bett.
Heeela kudden i käften, utan tvekan.

Nu under kvällspromenaden busade vi lite.
Jag satte ned hundarna och trampade iväg i skogen och gömde mig. Ropade på hundarna och de hittade mig snabbt.
Sen blev det röj med alldeles för står "pinne". Litet träd är nog bättre beskrivning

Det är helt otroligt att jag orkat träna så mycket med hundarna idag med tanke på vilken skitdag det har varit med skolan och ryggont.
Känns så skönt att ryggen inte sänker mig helt och hållet!

Nu ska jag strax sova. Tidig kväll så jag orkar med skolan i morgon.
Ha det bra!

Jag la som sagt spår till hundarna i morse.
Ett varsitt IPO-spår.

Hills var på 12 steg.
Han hade lite bråttom i början, men samlade sig ändå väldigt bra när han väl gick gå på spåret. Attityden lyckades jag inte få upp alls i dag. Men koncentrationen och nosarbetet vat klockrent!


Diriki fick 25 steg.
10 första stegen med godis. Sedan 10 steg med bara 1 belöning. Och de sista stegen fram till slutet hade godis.
Diddan hade ett helt annat fokus än innan ipo-lägret. Han var koncentrerad och spårade jättefint. Första stegen utan belöning blev han lite frustrerad och spårade ännu noggrannare!
Tog slutet fint också (han brukar bara vilja gå förbi det). Jag vet inte alls hur hans attityd var under spåret, men vid slutet hade han låg svans, men en snygg böj på den.
Så det tar sig!

Himlans roligt!
Trots att det var så tidigt :)

Nu ska jag kila in till kiropraktorn...
Hörs! Häj!

Godmorgon på er!

Jag är just nu i vår lägenhet på Lidingö.
Jag har precis rastat hundarna.

Att rasta hundarna är inte "bara" när man bor på det här stället. Så fort jag går utanför dörren, ut till korridoren som leder mot entrén i lägenhetshuset, så måste jag redan där ha 100% koll på min omgivning.
utanför entrén är kollen 110%.
Mina ögon sveper fram och tillbaka oräkneliga gånger under en promenad. Jag spanar efter "faror" som kan finnas i närheten. Tillexempel: hundar, kopplade och okopplade, barn, vuxna. Förut ingick även trafiken i mitt spanande, eftersom Diddan (innan vi flyttade till Stockholm) kunde göra utfall mot fordon som lät konstigt i hans öron. Typ trimmade mopeder och dylik. När vi flyttade hit försvann de utfallen väldigt fort.

Idag är det framförallt barn och hundar jag håller extra koll på. Hundar av den uppenbara anledningen: hundägarna är 9 av 10 gånger, i mina ögon, alldeles för oförsiktiga med sina hundar. De släpper fram sin hund till främmande hundar i tid och otid, även när de möter ekipage som mig och Diddan. Jag och Diddan som går så långt åt sidan som möjligt för att visa att jag inte är intresserad av att låta min hund hälsa på den mötandes. Enkel ekvation tycker jag. Ett ekipage går så långt ifrån mig som möjligt..."hmm...jag ska nog låta flexikopplet löpa så långt det går så att min hund når den främmande hunden som står på andra sidan diket."
Det är Lidingö hundägare för mig. Det är dem man träffar varje dag när man är ute och går.

Barn håller jag extra koll på också. Av den enkla anledningen att barn är impulsiva och många barn får inte lära sig av sina föräldrar att inte rusa fram till hundar och klappa fem. Jag låter aldrig barn hälsa på mina hundar. Inte ens på Hill som är van vid barn och gillar dem. Jag vill helt enkelt inte riskera att någonting händer, jag vill inte ha det på mitt ansvar.
Därför säger jag alltid Nej när barn frågar om de får klappa hunden.


Jag spanar som sagt oavbrutet efter barn och hundar. Barn och kopplade hundar är oftast enkla att hantera.
Men de okopplade hundarna. De ger mig problem med hjärtat...
9 av 10 gånger har ägaren ingen som helst lydnad på sin hund. Hunden kommer rusande emot oss. Diriki gör utfall. För Diriki är lika obekväm som mig med att det kommer en främmande och rusar emot oss. På sätt och vis är det bra att Diddan säger ifrån. För oftast stannar hundarna i och med det.
Men för mig är det sjukt svårt att veta hur jag ska hantera situationen.
Jag kan inte göra någonting fysiskt för att få stopp på den främmande hunden, förutom att möjligtvis skrika "nej" eller liknande. Men om jag gör det så skriker Diriki ikapp med mig. Med all rätt. Det ÄR en obehaglig situation. Det värsta scenariot är att det blir slagsmål mellan hundarna. Att någon av dem skadar sig. Det får inte hända.
Men folk envisas med att ha hundarna lösa, trots att hunden inte har ett dugg respekt för sin ägare och skiter fullständigt i både inkallningsord och förbudsord.

Där har ni mig.
Letar och letar efter faror under promenader. Att gå på spänn i 15-20 min fungerar. Att gå en långpromenad på 1,5 timme med samma uppsikt, det är typ omöjligt. Man orkar inte vara koncentrerad som en hök i en och en halv timme.

Idag ruttnade jag på det hela.
Jag gick ut, fortfarande med koll på omgivningen, men med mer "fuck it"-känsla.
Oj så skönt det var.
Vi fick ett hundmöte, på långt håll visserligen, but still.
En gammal dam med rullator, som har en tax som gör utfall tio gånger värre än Diddan. Taxen är överviktig, damen liten. Varenda gång jag mött dem förut har jag varit livrädd att damen ska tappa sin arga tax.
Men inte idag. Taxen såg oss, gjorde ingenting. Damen såg oss, och då, när damen blev medveten om oss, så gick taxen upp i varv och började de sedvanliga utfallen.
En spegelbild av mig och Diddan skulle jag tro.
Den där tusendelssekunden när jag glömmer att andas...det är den som startar allt.
Det har jag vetat länge, men i den här situationen blev det så himla uppenbart. Jag skrattade lite inombords åt mig själv. Jag vet så väl om att det oftast är jag som startar det hela genom att skippa ett andetag.

Gick vidare och ägnade en stund vardera åt varje hund. Knöt fast Diddan i en lyktstolpe ovh tränade med Hill. Bytte hund, tränade med Diddan. Och promenerade hem igen.

Jag hår in i entrén. Ska gå in i korridoren. Där står en liten kille på 4-5 år och hans pappa.
Fortsätter med "fuck it"-tänket. Går tillbaka till hallen och väntar snällt på att de ska gå vidare.
Vill inte utmana ödet och passera ett barn i en korridor så smal att jag når båda väggarna om jag sträcker ut armarna. Där går gränsen.
Jag står och väntar, de kommer....och pappan ska hämta någonting i nyckelskåpet bakom mig.
Barnet säger "åååh, hundaaaaaar". Jag dör lite inombords, eftersom jag inte kan röra mig i någon riktning. Vi står i ett hörn och nyckelskåpet som pappan ska till är alldeles bredvid mig. Pappan hämtar det han ska ha. Och tappar nyckeln bredvid mig. Framför Diddan. En främmande man böjer sig ned mitt framför Diddan. Så nära att han säkert nuddade Diddan. Barnet står framför och är påväg fram. Hill kliver fram två steg mot barnet och kollar på honom med sina gula skarpa ögon och barnet backar.
Diddan slickar sig om munnen och tittar bort från mannen som står i princip nos mot nos med honom.

Far och son går åt sitt håll. Jag går åt mitt.
Ingenting hände. Trots att det verkligen var som upplagt för en rad incidenter.
Jag kände att jag ville sluta andas. Jag ville bara sjunka genom jorden och inte vara där.
Men jag tvingades ta tag i situationen och gjorde det bästa utav den.

Jag dansade av lycka när jag väl kommit in i lägenheten. För det dör var en extrem händelse i min värld.
En sån där "det här händer bara inte"-skräck som blev så jävla bra.

Det var min halvtimmes promenad med träning i morse.