Direktlänk till inlägg 21 maj 2016
Det här med att filma sin hundträning är otroligt nyttigt. Sebbe filmade mig och hundarna under gårdagens träning.
Min känsla när jag och Diddan gick av planen var inte alls bra. Diddan kändes otroligt oengagerad och inte alls med på det sättet jag ville.
Åkte hem.
Kollade filmen.
Och j#vlar i min lilla låda vad fel ute JAG var.
Diriki var ofokuserad till en början. Där stämde min bild både live och på filmen.
Skillnaden kommer in efter att jag berättat för Diddan att: "hördudu, nu ska vi träna tillsammans och inte var försig"
Då sa Diddan: just ja! Så var det ja!!!
Man såg det såååå väl på filmen. Svansen kom upp och han fokuserade hur bra som helst.
MEN!
Jag gick och gick och gick....
Sen gick jag längre och sedan lite till.
Diddan blev osäker och vände bort blicken eftersom det aldrig kom någon belöning.
Och jag blev irriterad för att jag vände bort blicken.
Han vände bort blicken eftersom jag bedömde att han kunde mer.
MEN. Vi var på en helt ny plats.
Och min hund är hemskt miljökänslig.
Efter att jag sett filmerna hemma blev jag så fruktansvärt glad över Diddans insats.
Mycket mindre nöjd över min egna.
Men samtidigt så blev det, tack vare filmen, svart på vitt.
Så, idag gjorde vi en repris. Dock på samma ställe. Men träningen blev en helt annan.
Vi var ett team!
Hade jag inte haft filmen så hade jag aldrig fattat hur fel ute JAG var. Och hur rätt Diddan faktiskt gjorde.
Så, från och med nu blir det ingen träning utan film. Alls.
I morgon åker vi till en ny miljö. Kliver ett eller två steg bakåt för att sedan ta ett mega hopp framåt, tillsammans.