Direktlänk till inlägg 7 september 2013
Idag har jag och diddan varit på ett riktigt äventyr, en riktig utmaning.
Diriki har först varit med sin hundvakt, faster Amanda, hela dagen (sebbes syrra=dirikis faster). Sen åker han och Amanda med bussen in till stan och möter upp mig och Sebbe efter jobbet.
Här, när vi möter dem vid busshållplatsen är mitt första dilemma: ska jag och Diriki hoppa på nästa buss hem, eller ska vi följa med Amanda och Sebbe på grillning. Grillning med vad vi trodde då, sebbes familj.
Jag har ju faktiskt jobbat hela dagen, men äsch. Grilla med familjen ska jag, läs; Vi, jag och diddan klara av.
Så vi åker tunnelbana från tekniska till tcentralen. Det går jättebra, och från tcentralen till Sundbyberg går oxå jättebra.
Väl framme upptäcker vi, jag med förskräckelse,att det visst inte bara var familjen som skulle grilla. För mig kändes det som att hela kvarteret var där och jag blev jättespänd och nervös över hur diddan skulle sköta sig.
Och bli nervös är det dummaste som kan hända....
Det händer två incidenter under den stunden vi var där. Den första är att Diriki skäller på ett barn. Jag blev helt förskräckt såklart, men så här i efterhand....
Gör ett barn en kullerbytta bredvid en hund som aldrig sett ett barn på nära håll förr så....
Aa. Det hände ingenting förutom att Diriki skällde och matte blev arg.
Nästa sak som händer är att Sebbes kompis kommer, Diriki hälsar snällt. Och en stund senare böjer sig kompisen, som stod ganska nära Diriki, sig hastigt ned för att fixa till skon.
Diriki som redan var trött och lite otrygg med allt nytt reagerar som vem som helst hade gjort. Han skällde till...
Men vid det här laget var matte lika trött som hunden och tyckte att Diriki skötte sig sämre än han borde.
Så jag bestämmer mig för att åka hem, vilket fortfarande känns som ett bra beslut
Men nu tycker jag att min hund skötte sig tokfint med tanke på hur nytt allting är för honom.
När jag tog beslutet att åka hem var jag helt förstörd. Tyckte att jag var en riktigt dålig matte som har en hund som skäller på folk och hundar. Eller rättare sagt, kan skälla på dem i vissa situationer.
Men nu så här i efterhand när jag fått lugna ned mig lite, så oj vilken underbar hund jag har! Två bussar, fyra tåg, hundratals människor och han bara följer med...
Påväg hem mötte vi även tre hundar och Lilla diddan orkade inte ens morra åt dem.
Två dåliga grejer kan verkligen få en att glömma tusen bra saker. Men nu har de dåliga krympt och jag är glad.
Nu ska vi träna så att diddan känner sig lugn och trygg i alla situationer :)
// Matte och hunden som snusar och sover under sätet på bussen.